Jim Burns var en man med många idéer. Introducerade Split Sound- mickarna med separata spolar för bas- och diskantsträngarna. Totalt 6 mickar alltså.  Tanken var att kombinera bas från en mick med diskant från en annan. Resultatet; två (av fyra) helt oanvänbara lägen på vridomkopplaren. En fiffighet dock: Mickarna är lågohmiga vilket miskar oönskat oväsen som normalt drabbar single coil. Det oväsen man önskar går fram bra. Nackdelen är att man får dras med en passiv krets med transformatorer som bör skärmas för att slippa brum.

Ett tag lirade The Shadows uteslutande på Burns-gitarrer. I modern tid har Brian May jobbat en del med egna varianter på temat.

Med lite pyssel kan mickarna får att fungera som på en Strata. Man skippar tramset med de delade mickarna och skaffar en omkpplrare som kan hantera de kombinationer som behövs. Då låter gitarren suveränt med stor variation skrälligt - plåtigt - blues - jazz. Kanske mindre intressant för den som kräver mycket mellanregister. Varning för svajet som inte alltid hittar tillbaka. Bäst är nog att skruva bort armen om man är rädd om stämningen. På nätet finns rätt mycket att läsa. Kopplingsscheman finns också.

Detta exemplar (Split Sonic) är spelmässigt mycket bra, nästan "självspelande", kräver ingen muskelstyrka alls och har ett bredare utbud av ljud än en Strata. Gitarren har funnits hos nuvarande ägare i 50 år och förvaras i sitt case under sängen. Finkultur ska man hantera med respekt!